100% Klagomål
Nu känner jag för att skriva av mig riktigt ordentligt. Är så jävla irriterad så det fan finns inte. Är jag det svarta fåret i familjen eller vad? Såfort jag säger vad jag tycker och tänker blir jag nertrampad om de andra i huset inte tycker samma sak. Tvn är fan aldrig ledig för på den spelas det bara en massa jävla skitspel. Minsta lillebrorsan fåååår man absolut INTE säga åt, då lackar han ur. Att bara säga åt honom att inte svära i varje mening går han igång på. Pappa vill ge bort mitt rum 5 veckor i sommar till någon jävla snickare som ska hålla på och fixa med vårat hus. I MIN RUMPA ATT DET KOMMER HÄNDA! Vafan, mitt rum av alla liksom? Finns ju förfan tusen rum och dessutom en hel jävla övervåning som vi inte ens använder. Sen, såklart, när jag har blivit både ledsen, irriterad och förbannad, DÅÅÅ kommer det fram att han skojar. Såklart, pappan med humorn.. Samma sak när jag sitter i köket och målar naglarna medans pappa och brorsorna sitter i vardagsrummet. Då skriker dom att det stinker apa. KLART SOM FAN ATT JAG VET ATT DET INTE LUKTAR GOTT, men ofta det känns ända ut dit. Dessutom så får dom fan stå ut med det i 5 minuter, för det tar inte mer tid än så. Det är ju som att jag skulle klaga på dom varje gång dom la av en rackabajsare liksom, luktar ju förfan 1000000 gånger värre. Jävla idioter, jag blir så trött! Alltså, det är inte så att jag inte älskar min familj, det gör jag. Men ibland får det fan vara nog. Är man inte på topphumör så är dom på en som as runt en död hyena. Och på topphumör är jag ju ofta som dom flesta som känner mig vet, men det går inte att vara det heeeeeela tiden. Och när det inte går, då är det inte kul att vara Malin Flensburg hemma hos mig..
Kommentarer
Trackback
